tankebubblorna

Någon som haft väldigt stor betydelse i vår familj är Kalle Anka. Han har följt med överallt; i bilen, på möten, till doktorn och på dop, ja säg nåt ställe han inte funnits med nedpackad i väskan redo att läsas så fort koncentrationen på det aktuella i situationen börjat svikta. Ja han har verkligen varit en räddare han Kalle, världens klantigaste anka. Jag kan skratta åt mig själv att jag tackar en seriefigur för hjälpen med att klara vardagen men sanningen är faktiskt att han har varit fantastisk!
Men även solen har fläckar… Kalle har en given plats; på toaletten. Där är jag inte lika tacksam för att han lyckats förtrolla min son till att bli en lugn och tyst gosse som sitter still på samma plats en lång stund. Jag kan bli fullständigt galen och hota med att elda upp Kalle om han inte försvinner bort från badrummet! Förlåt Kalle…men ibland får du mig att känna det som att det jag har att säga inte är lika viktigt som dina äventyr och dråpliga historier.
Du har gjort ett hästjobb med min son och jag är dig evigt tacksam!!

Jag undrar var gränsen går till att bli för sträng. Hur mycket kan jag begränsa mitt barn innan det leder till hämning? Ett barn som tror sig klara allt och aldrig tvekar inför en utmaning, ett barn som vill göra precis allt och som inte kan ta ett nej för ett nej eller ta att någon annan ska ta beslut, hur gör jag för att detta barn ska bevara dessa fantastiska egenskaper tills han blir mogen nog att klara av att hantera det samt ta konsekvenserna om det inte går som han tänkt, för det är ju därför jag hejdar honom idag. Idag är det ju jag som målsman som får ta smällen om nåt går snett. Jag vill att han ska ha detta självförtroende när han är vuxen för han är unik, han är oslagbar, han är en superhjälte, han är min superhjälte!! Men jag kan inte i denna världen låta honom leva ut sina drömmar, det passar sig inte. Han har mött så mycket ilska denna stackars pojke och jag är så rädd att det ska vara det han minns av sin barndom, att alla var arga på honom. Min oro har förändrats med åren från att handla om vardagsproblem som påklädning till att nu handla om han psykiska status som vuxen. Alla föräldrar oroar sig säkert för sina barn så jag är väl inte ensam i den båten skulle jag tro.

Till alla som inte förstår skulle jag vilja säga; uppfostra ditt barn och lär det vad som är rätt och fel men prova göra det på ett främmande språk, du får bara mima också och ni måste hålla till i en bur med retsamma små apor som passar på i varje obevakat tillfälle att bita barnet i ryggen eller dra det i håret för att sedan skratta åt reaktionen. Till det ska det sitta en jury av andra perfekta föräldrar som ska kommentera hur barnet beter sig och hur du ska göra på rätt sätt. Till alla som inte förstår vill jag säga; det är inte så lätt…

Jag ville inte bli en sån där mamma som bråkar på sina barn offentligt så jag brukade viska i hans öra vad jag förväntade mig för beteende, och konsekvenserna om han inte gjorde som jag sa. Men ibland när han snurrade för mycket och vi hade tappat kontakten blev jag tvungen att ta honom i armen varpå han skrek högt och det var ju pinsamt för de flesta människor vet ju inte hur det är att ha ett barn som inte kan behärska sig!

Hans första ord var ”akta”. Inte konstigt med tanke på att han var överallt och saknade bromsar. Han gjorde det som föll honom in och snurrade tills han somnade för kvällen. Ord som ”nej”, ”ajaj”, ”låt bli” fungerade snarare som trigger åt honom. Alla knappar skulle tryckas på, alla vred skulle vridas på, allt som gick att skruva sönder skulle skruvas sönder! Det senare var dock sällan några problem då han redan som litet barn kunde skruva ihop igen. Han lekte inte med leksaker, han kastade dem. Han tittade inte på tv, han tryckte på on/off tills man tog honom därifrån. Han lekte inte med andra barn för de hade för mycket egen vilja. Men jag är tacksam för hans höjdrädsla för det var inte så mycket klättring och de enda akutbesöken berodde på en ordentligt nackspärr (fall den gången) och en svald hästsöm en annan gång. När jag tänker tillbaka undrar jag hur jag orkade med honom men jag tror vi redan då blev ett team, han stod för energin och jag för organisationen. Kanske är det därför jag är så trött nu för tiden, jag saknar mitt ”bränsle”, han har nämligen gått vidare i livet.

Det kom en lillasyster. Han tyckte hon var gullig men blöjorna var spännande äckliga och när hon blev större lät hon illa. Nu är hon stor nog att leka med och tänk vilken storebror han blev! Hjärtat nästan hoppar ur kroppen när jag hör hur han pysslar och pratar och tar hand om henne. Inte en suck om jag ber honom passa henne en stund eller hjälpa henne med något, han vet vad det betyder för oss och han vill oss väl.
Visst kan hon vara jobbig och skrikig och han kan bli så arg på henne men en blick oss emellan och han förstår att han gör bäst i att inte bry sig. Från det han var riktigt liten har en blick betytt mer än ord. Jag utvecklade ett helt register med olika blickar och ansiktsuttryck för att kunna kommunicera med honom. Speciellt viktigt var det när han befann sig en bit bort, jag har förhindrat många ”situationer” genom att visa honom rätt signaler och det fungerar än idag. I lägen då han känner sig osäker tittar han åt mitt håll och ”frågar” om allt är ok. Det känns som att jag kontrollerar honom, ett osynligt koppel, men jag hoppas HAN istället känner det som ett stöd.

”Jag älskar dig för den du är” brukade min son säga när han var mindre. En självklarhet för mig men för honom som är lite speciell kanske orden har en viktigare innebörd. Han har asperger, eller är asperger, eller lever i en annan dimension kallad aspergers syndrom. ”Det är inte så lätt när man har ett syndrom” är ett annat av hans kloka uttryck. Han är nämligen mycket klok och jag blir ibland omkörd i innerkurvan av hans intelligens. Han älskar mig för den jag är och det finns inga tvivel; jag är hans livs viktigaste person. Jag finns där som stöd och jag älskar honom, han har ett sätt som får människor att tänka mindre snälla tankar men i ”vår” värld finns inga regler för hur man måste vara för att bli älskad. Han är min son och bandet är mycket mycket starkt.

Jag brukar säga att jag har fått ett barn med asperger för att jag behövde det. Han har lärt mig mer om människor än vad nån annan kunnat göra. Han är min ledsagare i min värld och jag i hans, vi möter varandra, ställer frågor till varandra, kompromissar och blir osams men vi viker inte från varandras sida.

I min blogg kommer jag att ge uttryck för hur jag känner kring min och min sons situation. Känslor som funnits med i 11 år men som fått stanna inombords pga olika omständigheter. Kanske det finns fler som känner som jag…