Tyst kommunikation
Det kom en lillasyster. Han tyckte hon var gullig men blöjorna var spännande äckliga och när hon blev större lät hon illa. Nu är hon stor nog att leka med och tänk vilken storebror han blev! Hjärtat nästan hoppar ur kroppen när jag hör hur han pysslar och pratar och tar hand om henne. Inte en suck om jag ber honom passa henne en stund eller hjälpa henne med något, han vet vad det betyder för oss och han vill oss väl.
Visst kan hon vara jobbig och skrikig och han kan bli så arg på henne men en blick oss emellan och han förstår att han gör bäst i att inte bry sig. Från det han var riktigt liten har en blick betytt mer än ord. Jag utvecklade ett helt register med olika blickar och ansiktsuttryck för att kunna kommunicera med honom. Speciellt viktigt var det när han befann sig en bit bort, jag har förhindrat många ”situationer” genom att visa honom rätt signaler och det fungerar än idag. I lägen då han känner sig osäker tittar han åt mitt håll och ”frågar” om allt är ok. Det känns som att jag kontrollerar honom, ett osynligt koppel, men jag hoppas HAN istället känner det som ett stöd.
Det där med blickar praktiserar jag också, framförallt med min äldsta!
Är han tillräckligt nära så börjar jag med att säga hans namn och sedan läser han mig vad jag menar.
Men just blicken är ju väldigt effektiv. Har fungerat på Pontus på ca 20 meters avstånd tror jag!
