tankebubblorna

Det blir mycket tv, tv-spel och dator hemma hos oss. Känns som att vi är dåliga föräldrar för det men sedan psykologen sa att hans specialintresse är ett bra intresse ur social synvinkel då det är något som han har gemensamt med många känns det bättre. Jag kan se flera fördelar med detta skärmnöje; han har alltid något att göra, han blir duktig på engelska, han hjälper mig så fort jag inte fattar tekniken och en till väldigt viktig sak han kan delta i något utan risk för att verka konstig. Roboten i spelet bryr sig inte om att han blir arg och morrar högljutt, Mario skiter fullständigt i hans tårar när han slår honom i cart och speldosorna skriker inte av smärta när spänningen i hans kropp får händerna att knyta sig så hårt så han skakar. Jag kan förstå att han trivs att umgås med dessa låtsasfigurer då de säkert många gånger är lättare att kommunicera med än vanliga människor. Just nu har han en period då han härmar några amerikanska figurer och ropar orden som de sagt i programmen. Jag förstår inte vad han säger och jag behöver som tur är inte svara men jag hör honom och förstår att han gillar det och sen om det är konstigt eller inte , det skiter jag i för det är min vardag!