tankebubblorna

Jag är stolt. Jag är en stolt mamma. Får man vara en stolt mamma? Trots att barnet som gör en så stolt är så "ouppfostrad" och "svår"? Jag ÄR stolt för han har lyckats och han har varit duktig. Nej han har inte vunnit någon match, han har inte ens gjort mål men han har lyckats med att koncentrera sig en hel judoträning, och det på det allra första försöket! Mitt leende kanske satte spår i mitt ansikte, förhoppningsvis fick jag ett par rynkor som ska påminna mig resten av mitt liv om en lyckans stund då jag fick se min son i ett sammanhang som fungerade. Hans fokuserade blick på tränaren, hans inlevelse i den viktiga bugningen, åh varför har jag inte gett honom chansen förut?! Jag vet, jag gav upp efter att ha sett honom misslyckas, vill inte se honom förnedrad av sina medmänniskor för det gör så ont i mammahjärtat. Hoppas nu han trivs och kan fortsätta med judon för det vore skönt om han får vara med. Han får ju inte vara med så ofta för han stör. Han har sina ljud och märkliga rörelser som folk inte förstår men som för honom är en del av språket, ett språk som fanns hos honom innan det ens fanns några ord, ett språk som berättar hur han mår, vad han känner och vad han tänker. Och de som vill försöka tolka det språket kan se att det inte är så märkligt, det är bara ett annat sätt att kommunicera.
Min son är guld värd för mig, han behöver inte vara fotbollstalang, en stjärna på skidor eller vinna matcher, han behöver bara vara sig själv, det viktigaste är att han känner själv att hans framgångar skapar chansen till ett liv som liknar det vi andra lever. Jag hoppas han är lycklig...

”Jag älskar dig för den du är” brukade min son säga när han var mindre. En självklarhet för mig men för honom som är lite speciell kanske orden har en viktigare innebörd. Han har asperger, eller är asperger, eller lever i en annan dimension kallad aspergers syndrom. ”Det är inte så lätt när man har ett syndrom” är ett annat av hans kloka uttryck. Han är nämligen mycket klok och jag blir ibland omkörd i innerkurvan av hans intelligens. Han älskar mig för den jag är och det finns inga tvivel; jag är hans livs viktigaste person. Jag finns där som stöd och jag älskar honom, han har ett sätt som får människor att tänka mindre snälla tankar men i ”vår” värld finns inga regler för hur man måste vara för att bli älskad. Han är min son och bandet är mycket mycket starkt.

Jag brukar säga att jag har fått ett barn med asperger för att jag behövde det. Han har lärt mig mer om människor än vad nån annan kunnat göra. Han är min ledsagare i min värld och jag i hans, vi möter varandra, ställer frågor till varandra, kompromissar och blir osams men vi viker inte från varandras sida.

I min blogg kommer jag att ge uttryck för hur jag känner kring min och min sons situation. Känslor som funnits med i 11 år men som fått stanna inombords pga olika omständigheter. Kanske det finns fler som känner som jag…