tankebubblorna

Jag är stolt. Jag är en stolt mamma. Får man vara en stolt mamma? Trots att barnet som gör en så stolt är så "ouppfostrad" och "svår"? Jag ÄR stolt för han har lyckats och han har varit duktig. Nej han har inte vunnit någon match, han har inte ens gjort mål men han har lyckats med att koncentrera sig en hel judoträning, och det på det allra första försöket! Mitt leende kanske satte spår i mitt ansikte, förhoppningsvis fick jag ett par rynkor som ska påminna mig resten av mitt liv om en lyckans stund då jag fick se min son i ett sammanhang som fungerade. Hans fokuserade blick på tränaren, hans inlevelse i den viktiga bugningen, åh varför har jag inte gett honom chansen förut?! Jag vet, jag gav upp efter att ha sett honom misslyckas, vill inte se honom förnedrad av sina medmänniskor för det gör så ont i mammahjärtat. Hoppas nu han trivs och kan fortsätta med judon för det vore skönt om han får vara med. Han får ju inte vara med så ofta för han stör. Han har sina ljud och märkliga rörelser som folk inte förstår men som för honom är en del av språket, ett språk som fanns hos honom innan det ens fanns några ord, ett språk som berättar hur han mår, vad han känner och vad han tänker. Och de som vill försöka tolka det språket kan se att det inte är så märkligt, det är bara ett annat sätt att kommunicera.
Min son är guld värd för mig, han behöver inte vara fotbollstalang, en stjärna på skidor eller vinna matcher, han behöver bara vara sig själv, det viktigaste är att han känner själv att hans framgångar skapar chansen till ett liv som liknar det vi andra lever. Jag hoppas han är lycklig...