Alias "Demolition Man"
Jag ville inte bli en sån där mamma som bråkar på sina barn offentligt så jag brukade viska i hans öra vad jag förväntade mig för beteende, och konsekvenserna om han inte gjorde som jag sa. Men ibland när han snurrade för mycket och vi hade tappat kontakten blev jag tvungen att ta honom i armen varpå han skrek högt och det var ju pinsamt för de flesta människor vet ju inte hur det är att ha ett barn som inte kan behärska sig!
Hans första ord var ”akta”. Inte konstigt med tanke på att han var överallt och saknade bromsar. Han gjorde det som föll honom in och snurrade tills han somnade för kvällen. Ord som ”nej”, ”ajaj”, ”låt bli” fungerade snarare som trigger åt honom. Alla knappar skulle tryckas på, alla vred skulle vridas på, allt som gick att skruva sönder skulle skruvas sönder! Det senare var dock sällan några problem då han redan som litet barn kunde skruva ihop igen. Han lekte inte med leksaker, han kastade dem. Han tittade inte på tv, han tryckte på on/off tills man tog honom därifrån. Han lekte inte med andra barn för de hade för mycket egen vilja. Men jag är tacksam för hans höjdrädsla för det var inte så mycket klättring och de enda akutbesöken berodde på en ordentligt nackspärr (fall den gången) och en svald hästsöm en annan gång. När jag tänker tillbaka undrar jag hur jag orkade med honom men jag tror vi redan då blev ett team, han stod för energin och jag för organisationen. Kanske är det därför jag är så trött nu för tiden, jag saknar mitt ”bränsle”, han har nämligen gått vidare i livet.
